Lina Eriksson

En norsk tjej vars blogg jag läser (LÄNK) skrev ett väldigt klokt inlägg jag kom förbi idag. Jag tänkte att jag ville ta upp det här. Hon tog upp ämnet självhat inprincip. Hur den värsta fienden man har är en själv. Jag känner igen mig. För den människan som duger minst i ens egna ögon är ofta en själv. Ett tips kan vara att ge en själv komplimanger varje dag. Istället för de nagativa man intalar sig själv, för det man hela tiden upprepar för en själv blir tillslut sant. Eller det är iaf vad man själv upplever som sant. Egentligen är de flesta människor vidriga mot sig själva ibland. För det första, iaf jag skulle aldrig kunna säga saker till andra människor som jag ofta tänker om mig själv. Din värsta kritiker är du själv. Och så är det ju. Kristine, som hon heter, skrev något som verkligen fick mig att inse hur hemskt det egentligen är. Ta fram en bild på dig själv när du var liten. Föreställ dig att du skulle möta dig själv som barn. Skulle du då klara av att säga de vidriga tankarna du intalar dig själv, dagligen, ibland eller hur ofta det än är. Skulle du klara av att säga till ditt jag som barn hur värdelös, ful osv du är. För indirekt är det vad man gör. För även om man förändras så finns det jaget du var då inom dig. Så nästa gång du tänker något negativt om dig själv leta fram en bild från när du var liten, och försök säga det du tänker till ditt jag som barn. Jag klarar det inte. Och kan man inte säga det til sitt lilla jag, varför ska man säga det till sitt nuvarande jag? Visst är det lättare sagt än gjort men det är ändå väldigt sant. ♥